Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 10 av 24 – Tyskland.

Inför VM-finalen 2014 suckade Tony Woodcock, en engelsman som vunnit Europacupen med Nottingham Forest.
– Tyskland går aldrig in i turneringar med någon annan intention än att vinna dem. Det är en fullständigt naturlig attityd för dem.

Ett dygn senare mötte Mario Götze ett inlägg med bröstkorgen och svingade sitt trollspö mot bortre hörnet. Solen höll på att gå ner, men snart lyfte tyskarna bucklan mot natthimlen. Sedan ställde de sig på toppen av världen och tittade ner på alla andra.

Två år senare kan Tyskland fortfarande skicka ut en orkanoffensiv. Mesut Özil bryter in från höger, Marco Reus från vänster och Julian Draxler släpar bakom Thomas Müller. Längst bak har Manuel Neuer revolutionerat målvaktspositionen och stormar fram för att täcka upp för Mats Hummels och Jerome Boateng. Här finns också Philipp Lahm och Bastian Schweinsteiger, Mario Götze och Toni Kroos. Det är hajar som svischar förbi och sätter tänderna i motståndet så fort man får blodvittring – men på senare tid har frågetecken höjts för bristen på en plan b.

”Die Mannschaft” är en vrålande vinstmaskin, men för att komplettera helhetsbilden måste vi balansera möjligheterna med tveksamheterna. I sju raka turneringar har man kunnat lita på att Miroslav Klose, VM:s meste målskytt som lagt landslagsskorna på hyllan, skallar in kvitteringar och hamrar in ledningsmål när spelet inte klaffar.

Har man problem med att lösa knuten gör han som Alexander den store och bara hugger av den. Har man tagit sig hela vägen till motståndarmålet med blixtrande kombinationer slår åskan ofta ner tack vare Kloses pålitliga avslutsfötter. Nu har anfallaren lagt av – och faktum är att maskineriet sett lite hackigt ut.

Det känns ganska löjligt att ställa sig skeptisk till tyskarna när de trots alla sprang hem gruppen framför ögonen på ett urstarkt Polen. Men om Messi och Ronaldo lärt oss någonting är det att man ständigt måste fylla sin kostym om man själv har skräddarsytt den. Tyskland är inte längre en kandidat till mästerskapsbucklan, en potentiell vinnare som famlar i förlorarfängelsets mörker. Den här gången gör man entré som turneringens största favorit, som härskare av hela fotbollsvärlden. Då avfyras fler kritikkulor, då är rampljuset ännu starkare, och då är kraven högre på att guldet ska kammas hem.

Medan spelat varierat mellan tindrande och tveksamt har skademolnen hopat sig i horisonten. Schweinsteiger har problem ett spökande knä, Draxler dras med en muskelskada. Emre Can skadade sig när Liverpool slog ut Borussia Dortmund, Ilkay Gündogan missar EM och Jerome Boateng går en kamp mot klockan.
– Flera kuggar som kan spela viktiga roller är skadade. Det oroar mig lite, sa förbundskapten Jogi Löw förra månaden.
Det är lätt att förstå honom, men en gång sa Zlatan Ibrahimovic att om man tänker skylla på skador ska man inte spela. För Löw gäller det alltså att pussla ihop en reservplan.

På samma sätt som den framgångsrika tiki-takan tog emot kritik för att vara enformig och sakna den flexibilitet som behövs för att luckra upp olika typer av försvarsportar? Ja, på ungefär samma sätt höjs varningens finger för tyskarnas fotbollsfilosofi. Det är ingen som tvivlar på maskineriets malande metodik – bara dess förmåga att programmera om tillvägagångssättet om spelet går i baklås. Till och med Jogi Löw verkade medveten om det i mars.
– Vi var inte alltid övertygande i kvalspelet och det måste vi dra lärdom av. Innan EM rullar igång måste vi förbättra oss.

I ett sommarslutspel kan det räcka med en lysande laginsats, med en förgrundsfigur i sitt livs form eller med lite mer stolpe in än stolpe ut. Grekland spelade hem EM 2004 på mindre än en månad – mycket tack vare att turneringen höll på i mindre än en månad. De här turneringarna ger varenda lag möjligheten att överträffa sig självt i ett par vidunderliga veckor. Tidsramen är så kort att allt kan hända – men i de flesta fall brukar ändå favoriterna stå där i finalen.
När bollen rullar igång kanske Tysklands maskineri inte klaffar till hundra procent, men då är också möjligt att man maler ner allt motstånd med en fullständigt naturlig attityd, utan någon annan intention än att vinna turneringen.

---

Källor: Deutsche Welle, Daily Mirror, The Telegraph, Wikipedia, ESPN.