Fotbolltransfers.com räknar ned till EM med ett dokument om varje landslag. I dag: del 14 av 24 – Spanien.

Ett ögonblick kan vara allt som krävs för att vända vinden, för att förlorarna ska bli vinnare, för att förbannelsen ska brytas.

Framme i kvartsfinal stod Cesc Fabregas öga mot öga med Gianluigi Buffon. Hans högerfot kunde avgöra straffläggningen och skicka Spanien vidare i EM 2008. För att komplettera helhetsbilden – det här var under den evighetslånga perioden när de spanska landslagsspelarna fortfarande var frustrerade elever i mästerskapens tuffa skola.

Ända sedan den här kvällen, då Fabregas nerver höll och Spanien stormade mot semifinal för att sedan vinna turneringen, har jag varit övertygad om att någonting hända med den spanska landslagsfotbollen. Kalla det en klassisk ketchupeffekt. I två, tre, fyra raka turneringar hade de röda aldrig haft problem med att skicka ut en elva som kan rulla runt och rulla ut. Det handlade mer om den där klyschiga men nödvändiga vinnarmentaliteten som saknades. I varje turnering hade Spanien kapaciteten. I varje turnering lämnade de med svansen mellan benen.

Men en boom, en bang och ett pang senare hade Andrés Iniesta glidit iväg mot odödlighetens rike. Med sig hade han tagit Iker Casillas och Xavi Hernandez, Sergio Ramos och Fernando Torres. Tillsammans erövrade de Europa, världen och så Europa igen. Inför VM 2014 dansade så spanjorerna in på den brasilianska festen med huvudet högt och ryggen rak, men det gick inte som det skulle. 1-5 i premiären mot Holland. Inte ens avancemang från gruppen när Chile knockade sin gamla kolonialmakt och lyfte mot åttondelsfinalerna.

Kvar stod förbundskapten Vicente Del Bosque och letade svar på en fråga som aldrig borde ha ställs. Han förfogade över en trupp där avbytarna hade kunnat vinna VM, med odjuret Diego Costa som ett potentiellt perfekt komplement till den skimrande tiki-taka-skönheten. Det gick inte. En svag Casillas, en klen backlinje, en förutsägbar taktik och söndervittrade stöttepelare fungerade alla som förklaringar till misslyckandet.

Ja, det mesta vet ni redan. Ni vet att Spanien skämde ut sig i Brasilien-VM. Ni vet att många stjärnor börjat komma till åren. Och här kommer frågan: Svarar du "Spanien" på samma självklara sätt som förr när folk frågar dig vem du tror vinner EM i sommar? Svarar du ens "Spanien" över huvud taget?

Vicente Del Bosque förstår dig om du inte gör det.
– Allt bottnar i misslyckandet i Brasilien och besvikelsen som följde…
Samtidigt förstår han dig inte alls.
– …men tittar man enbart på EM-kvalet har vi vunnit nio matcher och förlorat en.

Efter VM tog ju sig spanjorerna i kragen och massakrerade motståndet i kvalgruppen. Slutspelsbiljetten bokades och en handfull oslipade diamanter började skina. Jo, visst fanns gamla Sergio Busquets och David Silva i målprotokollet, men det gjorde även nya Paco Alcacer och Alvaro Morata. Målet vaktades inte längre av Casillas, utan här stod Manchester Uniteds klippa David De Gea.

Och där stod Del Bosque och prövade ett filosofiskt – och vettigt – resonemang.
– Nu måste vi tänka längre än de två senaste EM-slutspelen som vi tog hem. Folk kommer nämligen bara bry sig om hur det går för oss i den här turneringen. För vissa av våra spelare blir det här det sista stora mästerskapet, för andra den första, och för att det ska bli en bra blandning får vi inte blicka framåt eller bakåt. Vi måste leva i nuet.

Det surras om Tyskland och Frankrike med Belgien och England som outsiders. I vassen är fotbollsälskarna medvetna om att Spanien ligger och lurar, men att måla upp spanjorerna som guldmedaljörer? Det gör man inte med samma självklarhet, med samma gamla övertygelse i rösten – men möjligen kan ödet få för sig att välja en ganska poetisk väg. Kanske kommer Cesc Fabregas ställas mot Gianluigi Buffon för att smälla in en straff, och har man gjort det förr kan man göra det igen. Ett ögonblick kan vara allt som krävs för att vända vinden.

---

Källor: The Guardian, Eurosport, Daily Mail, The Independent, IB Times