Som Roma-supporter har jag alltid gillat fansens kärleksförklaring för Daniele De Rossi. Det är en slagkraftig mening, en lek med ord som träffar mitt i prick för att beskriva honom:
KRÖNIKA: Hejdå till fotbollen du gett oss
Nicolò Campo / BILDBYRÅN
Och så tackar den störste för sig. Han gråter, och fotbollen gråter med honom. Zlatan Ibrahimovic. Större än världen. Från och med i dag blir den aldrig mer densamma.
”För att du är oss på planen och vi är dig på läktaren.”
Nu står han där - inte De Rossi, utan en stor, stark och skadad mästare med tårar i de svarta ögonen. Han blickar runt, höjer tummar, ger en sista käftsmäll till motståndarfansen. Och så tackar han för sig. Hejdå till fotbollen, säger han. Han gråter, och fotbollen gråter med honom.
Zlatan Ibrahimovic är större än vi förstår. Det finns många skäl till det. Här kommer ett: Ingen annan fotbollsspelare i historien har väl gjort fler snygga mål än han? Här kommer ett annat: Ingen annan - i alla fall inte i hans ålder - har väl återvänt till en slumrande storklubb och förvandlat den till ett maskineri som tuggat hem ligatiteln?
Han väljer att avsluta karriären på San Siro, inte på Friends Arena, i en rödsvart tröja och inte blågul. Finns det en symbolik i det? Jo, kanske vet italienarna hur man uppskattar svensken mer än svenskarna. Surret från en orimligt stor del här hemma har alltid handlat om att han är arrogant, för mycket lejon och för lite människa. Jaget före laget. Allt det där. Allt som stämmer men ändå inte.
Koka ihop en soppa av hans karriär och låt den puttra i 24 år. Tillsätt över 500 mål och 200 assist, smaksätt med 14 ligatitlar i sex olika klubbar. Servera med en mentalitet att motbevisa alla, med tolv svenska guldbollar och en urstark vilja att bli större än världen.
För sent att gå till Premier League? Vänta bara. Karriären över efter att ha skimrat i Los Angeles skymning? Vänta bara. Ett felbeslut att gå till Milan på elfte plats? Vänta och se. Vi har väntat och sett. Han har visat och visat. Lagkapten. Ledstjärna. Levande legendar.
Till slut har kroppen sagt ifrån. Till slut har han visat sig vara lika mänsklig som gudomlig. Han har tagit en sista titt, bläddrat igenom sagan om klacksparkar och kanonskott, sulfinter och cykelsparkar. Han har sett karriären flimra förbi, hur han stångats med Guardiola, stridit ihop med Mourinho, slutit fred och pakt med Janne Andersson. Sedan har han klivit ut på planen för sista gången, klädd i svart för att sörja sitt slut.
Från och med i dag är allt annorlunda. Den här säsongen har det känts som att han redan lagt av, men nu är det officiellt. Nu är äventyret över. Bara alla minnen återstår. Han tackar för sig som en av historiens främsta fotbollsutövare, som en av de mest framgångsrika atleterna. Han säger hejdå till fotbollen – vi säger hejdå till fotbollen han gett oss. Han var oss på planen och vi var honom på läktaren. Zlatan Ibrahimovic. Större än världen. Störst av alla.
Nemrud Kurt
Nicolò Campo / BILDBYRÅN
KRÖNIKA: Hejdå till fotbollen du gett oss
Och så tackar den störste för sig. Han gråter, och fotbollen gråter med honom. Zlatan Ibrahimovic. Större än världen. Från och med i dag blir den aldrig mer densamma.
Som Roma-supporter har jag alltid gillat fansens kärleksförklaring för Daniele De Rossi. Det är en slagkraftig mening, en lek med ord som träffar mitt i prick för att beskriva honom:
”För att du är oss på planen och vi är dig på läktaren.”
Nu står han där - inte De Rossi, utan en stor, stark och skadad mästare med tårar i de svarta ögonen. Han blickar runt, höjer tummar, ger en sista käftsmäll till motståndarfansen. Och så tackar han för sig. Hejdå till fotbollen, säger han. Han gråter, och fotbollen gråter med honom.
Zlatan Ibrahimovic är större än vi förstår. Det finns många skäl till det. Här kommer ett: Ingen annan fotbollsspelare i historien har väl gjort fler snygga mål än han? Här kommer ett annat: Ingen annan - i alla fall inte i hans ålder - har väl återvänt till en slumrande storklubb och förvandlat den till ett maskineri som tuggat hem ligatiteln?
Han väljer att avsluta karriären på San Siro, inte på Friends Arena, i en rödsvart tröja och inte blågul. Finns det en symbolik i det? Jo, kanske vet italienarna hur man uppskattar svensken mer än svenskarna. Surret från en orimligt stor del här hemma har alltid handlat om att han är arrogant, för mycket lejon och för lite människa. Jaget före laget. Allt det där. Allt som stämmer men ändå inte.
Koka ihop en soppa av hans karriär och låt den puttra i 24 år. Tillsätt över 500 mål och 200 assist, smaksätt med 14 ligatitlar i sex olika klubbar. Servera med en mentalitet att motbevisa alla, med tolv svenska guldbollar och en urstark vilja att bli större än världen.
För sent att gå till Premier League? Vänta bara. Karriären över efter att ha skimrat i Los Angeles skymning? Vänta bara. Ett felbeslut att gå till Milan på elfte plats? Vänta och se. Vi har väntat och sett. Han har visat och visat. Lagkapten. Ledstjärna. Levande legendar.
Till slut har kroppen sagt ifrån. Till slut har han visat sig vara lika mänsklig som gudomlig. Han har tagit en sista titt, bläddrat igenom sagan om klacksparkar och kanonskott, sulfinter och cykelsparkar. Han har sett karriären flimra förbi, hur han stångats med Guardiola, stridit ihop med Mourinho, slutit fred och pakt med Janne Andersson. Sedan har han klivit ut på planen för sista gången, klädd i svart för att sörja sitt slut.
Från och med i dag är allt annorlunda. Den här säsongen har det känts som att han redan lagt av, men nu är det officiellt. Nu är äventyret över. Bara alla minnen återstår. Han tackar för sig som en av historiens främsta fotbollsutövare, som en av de mest framgångsrika atleterna. Han säger hejdå till fotbollen – vi säger hejdå till fotbollen han gett oss. Han var oss på planen och vi var honom på läktaren. Zlatan Ibrahimovic. Större än världen. Störst av alla.
Nemrud Kurt